Publicerad som krönika i “MÃ¥ Bra” nr 6 / juni 2005
Jag står i postkön nere i byn för att betala min el-räkning. Här i Italien fyller posten fortfarande en stor funktion, här hämtar de äldre sin pension och här betalar de flesta sina räkningar. Så kön är lång och det är varmt och trångt i det lilla postkontoret.
Även väntan är lång. Det är inte som att stå i kassakön på Ica hemma i Skellefteå där jag lätt kan prata bort tiden med någon bekant. Här pratar ingen med mig – snarare om mig. Men just denna dag börjar en medelålders herre, som är på tillfälligt besök i byn, att samtala med mig. Han undrar varifrån jag kommer.
Att jag med mitt blonda hår inte är infödd är ju uppenbart. Det visar sig att han under många år bott och arbetat i Västerås. Under tiden vi pratar hör jag det viskas �e straniera� (främling) lite här och var i kön. För här är jag främlingen uppe på Monte Termiti. Har liksom förlorat min identitet, jag är Ingen. En mycket omskakande upplevelse efter att i hela mitt liv varit Någon, igenkänd och hälsad på, relaterad till.
En del svenska bekanta ler när jag kallar mig invandrare i mitt nya land, som om det vore lite löjligt att en svensk skulle kunna vara just det. Ur ett svenskt perspektiv är en invandrare någon som kommer till Sverige, inte en svensk som flyttar utomlands. Då är man utlandssvensk, vilket verkar vara något helt annat.
Jag har själv valt att flytta hit, det är förverkligandet av en livslång dröm. Det är också min mans hemland, som han lämnade för min skull för trettio år sedan. Min situation liknar inte alls de flyktingars, som varje natt går iland längs Puglias kuster efter en riskfylld flykt över havet.
Men främlingskapet är detsamma…
Jag möter det även i språket, även om jag talar det flytande. Jag kan orden, men dess betydelse är inte alltid självklar. Att uttrycka känslor är extra svårt, där finns ett till synes omättligt djup av oupptäckta nyanser och skiftningar.
Jag trodde inte att det skulle vara enkelt, men inte heller så svårt. Jag fortsätter ju inte, som många andra invandrare, att i tanken leva kvar i mitt gamla land. Jag är nyfiken och noterar att det finns kulturella skillnader, men jag accepterar dem. Jag tar till mig det bästa av båda världarna.
Att möta ett nytt land är för mig som en förälskelse, som förändras med åren och som finns kvar så länge jag hittar nya detaljer att förälska mig i. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva mig som en främling.
Att jag skulle känna mig så annorlunda och så utanför.
Jag inser nu att oavsett vilket land man utvandrar från och till måste man för alltid leva med främlingskapet som en del av sin identitet. Man blir aldrig riktigt hel. Det finns visserligen en lustfylld frihet i utanförskapet, i att omformulera sig själv, i att skapa något nytt – så jag ångrar inte mitt eget utvandrande. Men känslan av att något fattas, att man lever mellan två världar försvinner aldrig. För med tiden blir man en främling också i sitt gamla land. Ibland känner jag mig till och med som en främling inför mig själv, som en utomstående i mitt eget liv, vinddriven och rotlös.
Var det så här min man kände när han kom till Sverige?
Kanske är det så att jag först nu, när rollerna är ombytta, verkligen kan förstå vad han gick igenom för mig, för oss, och för vår kärleks skull.
