mammamuu

“Kropp och själ har behov av nya utmaningar” ( Paulo Coelho )

De här sista dagarna har jag känt det pÃ¥ samma sätt som när mitt kÃ¥seri ” Jag- en främling” skulle publiceras i tidningen “MÃ¥ Bra”.

Där finns glädje och stolthet, visst, men uppblandad med ängslan och oro.. Vad skall folk tycka och tänka? Uppväxt som vÃ¥r generation är med “Jante-lagen” har den helt säkert satt sina spÃ¥r… Hur kan jag inbilla mig att nÃ¥gon skulle vilja läsa och uppskatta det jag skrivit?
Vem tror jag egentligen att jag är?

Men det är inte så att jag tror mig vara något speciellt.. Jag är helt enkelt JAG, Gudrun.
Men även jag, som de flesta av oss, har saker att berätta, har en unik livshistoria och olika erfarenheter i livet som jag vill dela med mig av. Jag vill dela med mig av mina tankar och funderingar och jag tror faktiskt att detta kan hjälpa och glädja även andra personer.

Men faktum kvarstÃ¥r.. mycket av det jag skrivit, speciellt sÃ¥dant som kommer att hamna i “Klokboken” är sÃ¥dant som jag tills nu hÃ¥llit för mig själv. Jag har skrivit det för mitt eget höga nöjes skull - för att jag älskar att skriva och för att fÃ¥nga upp och bevara mina egna tankar och funderingar, utan tanke pÃ¥ nÃ¥got annat. Endast det som är översatt till italienska har jag lÃ¥tit nÃ¥gon läsa, eftersom jag där behövde hjälp med att korrigera sprÃ¥ket.

Nu kommer det att kunna läsas av många.. och det känns nästan som att gå omkring naken!
Men samtidigt är viljan att dela mig med så stark - att den övervinner obehaget.

SÃ¥ här i “den tredje Ã¥ldern” inser vi att mÃ¥nga av vÃ¥ra hemliga drömmar inte kommer att kunna uppfyllas. Det är farligt lätt att med den ursäkten ta det möjliga för det omöjliga och förväxla realistiska med orealistiska drömmar. Visst är det mÃ¥nga av vÃ¥ra drömmar som inte kan gÃ¥ i uppfyllese. Men lika mÃ¥nga kan förverkligas om vi är beredda att anstränga oss och ta ansvar för dem. Jag är övertygad om att de främsta hindren här i livet finner vi inom oss själva. VÃ¥rt ansvar tar vi genom att inte skylla ifrÃ¥n oss.. pÃ¥ andra, pÃ¥ omständigheterna, samhället eller stjärnorna, ” Det gÃ¥r inte” är inte nÃ¥gon godtagbar förklaring till att inte försöka göra det vi vill.

Jaques Werup dikt ” Till det oskrivna ” framkallar tanken om det ofullbordade. Här en strof:

Så många böcker som aldrig skrevs,
så många brev och promemorior -
som gräset, som gräset skrevs
de kanske om och om, som vinden,
som vattnets och molnens skrift.

Äkta möten måste inte vara högtidliga, fastän de alltid är märkvärdiga, eftersom två människor möts i ett ömsesidigt varande, som kännetecknas av att båda öppnar sig för möjligheten - eller risken – att beröras och att förändras. Det rör sig om modet att vara den man är och inte den man tror att andra vill att man skall vara.

I sådana möten blir man kanske varse den längtan efter att bli bekräftad, sedd och älskad som den man är, som finns bortglömd i djupet av vårt undermedvetna. Göran Tunström har skrivit dessa vackra ord:
� När någon rör vid, en förvandlas man till den man alltid velat vara och en gång kanske var, men nära nog glömt bort. �

I möten framkallar vi det goda och det onda hos varandra. I varje situation måste vi fatta ett beslut om hur vi skall förhålla oss till den andra. Att närma eller fjärma sig. Att bemöta eller avvisa. Att ta emot den andras blick eller vända bort ditt ansikte.

Hur vi behandlar andra människor i stort som i smått, speglar vad vi tycker är värt att bejaka här i livet. Det är i våra handlingar i vardagen som vi tydligast visar våra värderingar, vår livshistoria. I vardagens möten visar vi vad vi är rädda för, avskyr, sätter värde på, föraktar, beundrar, orkar med, strävar efter, stöder eller fäller.

Vi är inte skyldiga till vad andra gör, men vi är en del av det. När vi bryr oss, ger uppmuntran hjälper vi andra att bli modiga, gladare, säkrare. Genom att titta bort, ironisera, förlöjliga knuffar vi varandra mot osäkerhet, missmod.

Varje möte rymmer olika valmöjligheter. Vill jag se och bli sedd. Låta mig beröras av denna människa eller går jag hellre tyst och osedd förbi ? Både medvetet och omedvetet rör vi ständigt vid varandra. Många av oss bär inom oss en hemlig, djupt rotad skräck för att bli känslomässigt berörda och att bli svikna och besvikna.

Varje individ är unik, men samtidigt är vi sammanvävda med ett nätverk av otydliga trådar. Vi är alla en del i något mycket större än oss själva. Det finns åtskilliga exempel på situationer som man upplever som högst personliga, för att sedan upptäcka att man är en bland många.

Vårt sätt att tänka och uttrycka oss är ytterst personligt, men sällan så originellt som vi inbillar oss. Vi fångar upp och fångas av tankar och ideér som ligger i tiden. Den enskilda människan är paradoxalt nog både ett språkrör för din samtid, en typisk produkt av tidsanadan och en unik individ med ett personligt ansvar för sina val.

Lars Dencik, professor i socialpsykologi, beklagade sig i en artikel över det moderna samhällets betoning på den enskilda individens frihet och självständighet och påpekade att vi alltid står i förhållande till andra. � En ensam är skuggan av ingen � skrev han. Frågan kan inte gälla frihet ELLER gemenskap. Tvärtom gäller det idag att söka kombinera frihet OCH gemenskap. Enskilda individer existerar egentligen inte, vi behöver alltid någon att relatera till.

I grunden är vi alla rätt lika och delar även det mest hemliga med varandra. Vi gör fullständigt fel som betraktar � de andra� som väsensskilda. Emellertid upplevs detta att �vara vanlig� väldigt olika. För många är det en trygghet, andra finner inget som helst värde i detta. Att räknas till dem som är �bara vanliga� kan till och med upplevas som en kränkning och strävar febrilt efter att vara annorlunda, att utmärka sig, skilja sig från mängden. Antagligen finns de flesta av oss någonstans mitt emellan dessa extremiter.
Egentligen finns det inga �vanliga� människor. Ty trots våra likheter är vi alla unika och med en spännande livsberättelse inom oss.

Vi kan få tröst, inspiration, bekräftelse och stimulans av att höra hur andra �vanliga� människor lever sina liv. Förvånandsvärt mycket kommer vi att känna igen under förutsättning att vi gör oss synliga för varandra och visar oss själva som vi verkligen är.

Andra lever starka och dugliga liv
Andra lyckas med sina äktenskap
Andra är alltid framgångsrika
Andra har stark kontakt med verkligheten
Andra kan alltid lösa sina problem
Andra har det alltid bättre.

Ingen har sina problem som jag
Ingen är så oduglig som jag
Ingen trasslar till sitt liv som jag
Ingen misslyckas så ofta som jag
Ingen är så hjälplös som jag.

För mig är du en av de andra
För dig är jag en av de andra
Låt oss alltså se in i varandras ansikten

Peter Curman � Vänd dig om och ta emot mig�

Nedtecknat våren 2002

Inget kan som en stjärnklar natt få oss att tappa andan och börja fundera på universums oändlighet och vår egen plats i det.

Vi lever våra liv på en obetydlig liten prick som flyter omkring i det oändliga kosmiska havet. Om man översätter jordens ålder till ett dygn har människan bara funnits till i ett par minuter. En enskild människas liv motsvarar en bråkdel av en sekund. Det går inte riktigt att ta in allt detta. Vi vet att det är sant men ändå är det alltför ofattbart.

Vad kan vi då dra för slutsatser av denna kunskap om universums storhet och livets komplexitet och vår egen försvinnande korta stund här på jorden ? Vad spelar en enskild människas handlingar för roll i detta perspektiv? Hur kan hennes önskningar, sorger, glädjestunder, ansträngningar, lyckade och misslyckade försök att förändra sig själv och världen ha någon som helst betydelse.

Men kanske är just därför att sammanhannget är ÄR så stort och bortom varje möjlighet att påverka, som det är så viktigt att vi kan bejaka det som vi trots allt kan påverka och forma i den � lilla världen�

Möten är tillvarons byggstenar. Hela vårt liv lever vi i ett nära samspel med varandra. Och den minsta meningsfulla psykiska enheten är två personer i dynamiskt samspel med varandra.
Ett människoliv kan beskrivas som ett nätverk av olika relationer. Somliga sätter djupa och varaktiga spår; andra går till synes spårlöst förbi. Men alla medverkar till att vi blir den vi blir, att vårt liv blir som det blir. Varje dag är fylld av olika mer eller mindre väsentliga möten. Ett möte är alltid en möjlighet. Om jag tex tar en promenad i skogen och möter någon står det mig fritt att hälsa eller titta bort.

Hur vi gör i olika situationer får konsekvenser, ibland mycket mer långtgående än vi kan ana. Människor skapar varandra i varje ögonblick. Känslor och attityder smittar av sig utan att vi märker det.

Att inse sin betydelse för andra människor är inte att göra sig märkvärdig. Det är att se sin delaktighet i det som sker.

Den judisk filosofen Martin Buber skrev mycket om mänskliga möten. Problem mellan människor, har enligt Buber, sin grund i spänningsfallet mellan det som ÄR och det som SYNES VARA. Det gäller att skilja på dessa två slags förhållningssätt. Han kallade den ena � Bildmänniskan� och den andra � Väsensmänniskan�.

Bildmänniskan lever utifrån bilden, låter sitt liv bestämmas av hur han vill göra intryck av att vara. Hans liv domineras av �skenet�. Han är fånge i sin roll och farligt beroende av andras omdöme. För bildmänniskan är det de yttre betingelserna som gäller och för detta offrar han friheten att vara sig själv.

Motsatsen är Väsensmänniskan som lever utifrån sitt väsen, låter sitt liv bestämmas av vem han är, som meddelar sig med andra såsom han är, och genom sitt sätt att vara erbjuder andra att dela hans tillvaro. Väsensmänniskan styrs av inre krafter och behåller därmed friheten att skapa spontana, autentiska möten.

Kanske vi behöver ställa oss frågan vilken kategori vi tillhör?
Och vilken kategori vi skulle vilja tillhöra….

Nedtecknat våren 2002

Come regalo da i miei figli per il mio sessantesimo compleanno ho ricevuto un viaggio a Parigi per due persone. Finora, per varie motivi, non sono ancora riuscita a partire. Ma questo periodo mi é sembrato il quello giusto. E andare da Londra a Parigi con il treno “Eurostar” é veramente comodo. Due ore e quaranta minuti dal centro di Londra al centro di Parigi.

Il nostro albergo si trovava in Montmatre vicino a Place Pigalle. Nei vivaci quartieri di divertimento non lontano dal famoso “Moulin Rouge”. Ma anche se là si vive di notte, non c`é stato nessun problema nemmeno per dormire.

Abbiamo fatto come tutti i turisti.. visitato Tour Eifell, Arc du Triumph, Notre Dames, Sacre Caeur. Abbiamo passeggiato per le vie de Quartiere Marais. Fatto shopping nei Grandi Magazzine - La Fayette e Printemps. Abbiamo mangiato alla francese alle Brasserie e Bistro.
E abbiamo goduto delle nostre giornate parigine. E di sicuro un giorno vi ritorneremo.

” La vita non é nei giorni passati, ma nei giorni che si ricordano” - ed e ora di avere nuovi ricordi … cosi era scritto sul bigliettino che accompagnava il regalo di compleanno.

När jag fyllde 60 fick jag i födelsedagspresent av mina barn en resa för två till Paris. Av olika skäl har det inte blivit av tidigare, men nu var det dags. Det är nämligen väldigt praktiskt att åka från London till Paris med snabbtåget Eurostar.. Drygt 2 1/2 timme och man är framme på Gare du Nord i centrum av Paris.

Vårt hotel låg i Montmatre vid Place Pigalle. I de livliga nöjeskvarteren i närheten av välkända Moulin Rouge. Men på en sidogata så det var inga problem med nattsömnen!!

Första eftermiddagen tog vi en promenad ner mot centrum och le Grande Magazine.. La Fayette och Printemps.. och de ÄR verkligen stora, enorma varuhus.. Middag åt vi på en Bistro vid Place Pigalle.. Entrecote med bearnaise och potatisgratäng. Kan det vara franskare än så??

Dag tvÃ¥ var sightsseeing- dag. Vi tog bussen via TriumfbÃ¥gen och Place de Gaulle till Eifelltornet där vi Ã¥kte upp till etage 2. Det var lätt dimma sÃ¥ högre fick man inte Ã¥ka. Men utsikten var ändÃ¥ imponerande. En värmande capuccino smakade ocksÃ¥ gott, för det var allt lite rÃ¥kallt i luften. Nästa buss längs Seine in till Notre Dames, förbi Louvren . Därefter gick vi till fots upp till kvarteren Marais - en charmig del av Paris, och place de Vosges där Viktor Hugo har bott, Rue de Rivoli tillbaka - en trevlig affärsgata samt Avenue de Opera upp till Operan där vi tog bussen “hem”…. mycket trötta i fötter och huvud - men nöjda. Efter att ha vilat en stund och bytt skor..!!! Ã¥kte vi ut för att äta en god middag.

Om det var lunchen eller middagen eller helt enkelt en fransk bacill som ställde till det för mig vet jag inte. Men under natten mådde jag inte bra, skytteltrafik mellan toan och sängen ända fram till morgontimmarna. Vilade till fram mot lunchtid - då det värsta verkade vara över.
Dag tre blev därför lugnare, dessutom smÃ¥regnade det och var grÃ¥tt. Vi Ã¥kte ner mot Gare du Nord där Gino sett en del affärer med ytterrockar som han gillade.. Vi blev formligen “insparkade” pÃ¥ en av dessa, där han hittade en snygg svart Casmirerock pÃ¥ Rea.
Det var första Rea-dagen så affärskvarteren var proppfulla med männsikor, och det verkade bara bli värre och värre.. så vi drog oss tillbaka. Lugn kväll med supé på rummet.

Nästa morgon var det dags att lämna Paris med tåget tillbaka till London, vidare till Standsted flygplats och flyget tillbaka hem till Italien.
Men vi kommer säkert tillbaka….

“Livet är inte de dagar som gÃ¥tt utan de dagar man minns” dags att skaffa nya minnen, stod det i albumet jag fick pÃ¥ min 60 Ã¥rsdag.

La sera il 4 gennaio siamo partiti per Londra da Bari con la Ryan Air. Le valige erano piene di pacchetti di Natale, vino e roba mangiare. Tutta la famiglia si doveva riunire per festeggiare Natale un pò in ritardo, ma anche il nostro trentesimo anniversario di matrimonio.
Nico era da qualche giorno tornato dagli USA dove aveva trascorso le feste sciando insieme con la famiglia della sua fidanzata Willow. Viktoria era libera dal lavoro qualche giorno in piu e lei e Jonaz ci hanno raggiunto dalla Svezia.

Arrivati a Londra la sera tardi, ho preparato una sorpresa per Gino, mio marito. Non dovevamo prendere il Standsted Express per andare al centro, ma solo fare una breve passeggiata al SAS/Radisson hotel dove una camera bellisima ci aspettava con spumante fresco e altre cose deliziose…. e la mattina dopo un immenso buffé per colazione.

Quattro giorni passano veloce. Ma siamo riusciti a fare un pò di tutto. Ci siamo sfocati di parlare, abbiamo fatto shopping a Harrods and Oxford Strett, visitato Tate Gallery e abbiamo mangiato enorme “pancakes” come Brunch da “The Old Dutch”….ma anche tanta pasta!!

Ci siamo divertiti veramente tanto. Quando alla “festa di Natale” il sottoscritto dopo la cena alla casa di Willow, per qualche strano motivo, é caduta per terra - alcuni ridevano cosi tanto da farsi uscire le lacrime dagli occhi. E poi ci hanno pagato il Taxi per tornare al Albergo.. paura che i vecchietti si perdessero per strada???

Giorni veramente da ricordare con gioia…

Foto al www.flickr.com/photos/72639683@NOO

På kvällen den 4 jan. flög vi till London från Bari med Ryan Air. Väskorna var vällastade med klappar, vin och mat. Familjen skulle samlas under ett par dagar för ett försenat julfirande och för att fira vår trettiåriga bröllopsdag den 5 januari. Nico hade kommit tillbaka från USA där han firat helgerna tillsammans med sin flickvän Willows familj, Viktoria hade ledig långhelg och hon och Jonaz kom från Sverige.

Men vid ankomsten till London hade jag förberett en liten överraskning till Gino. Vi skulle inte alls iväg med Standsted Express in till London City utan bara ta en kort promenad över till SAS/Raddisson hotel. Där ett utsökt hotellrum väntade pÃ¥ oss, med kyld champagne och godsaker…och morgonen därpÃ¥ en enorm frukostbuffé. Överraskning nr 2 var en röd blombukett som väntade pÃ¥ hotellet inne i city..( men som han knappt ens sÃ¥g fast den var sååå stor och imponerande ) Jag var tvungen fÃ¥ honom att lugnt sätta sig framför bordet och uppmana honom att se sig omkring, innan han lyckades fÃ¥ in fokus.

Det var underbart att vara tillsammans allihop igen.. och stämningen var hög. Julklappsrimmen i år var på inte mindre än tre språk, svenska, engelska och italienska, och blev därför om möjligt ännu tokigare än vanligt. Och när jag, mammamuu, föll pladask på golvet efter middagen skrattade vissa så tårarna strömmade nerför kinderna.

Fyra dagar gÃ¥r alltför snabbt, men vi hann ändÃ¥ med det mesta. Prata om oss, shoppa, vi var pÃ¥ Harrods och Oxford street, in pÃ¥ Tates Gallery, strövade runt pÃ¥ Covent Garden m.m och vi Ã¥t jätte pannkakor pÃ¥ “The Old Dutch” mm.mm.

Ett par dagar att minnas med glädje..

I Ã¥r är det första julen vi firat helt utan vÃ¥ra barn. NÃ¥got man visserligen vet en dag kan komma att hända när de börjar vara vuxna, men ändÃ¥ känns det tomt och konstigt. Att vi dessutom firat denna jul nere i Italien gjorde det inte enklare. Hur fÃ¥r man julstämning när solen skiner och det är över + 10 grader varmt? När det inte “luktar” jul av pepparkaksbak och julskinka….och riktig gran !!

NEJ, italiensk jul är inte som svensk jul. Definitivt inte. Vi firade julen uppe i Rom tillsammans med Ginos syskon med familjer - så vi var inte ensamma direkt. Och visst var det trevligt på sitt sätt.. Men JUL?? Julaftonsmiddagen här är helt baserad på fisk och skaldjur. Där fanns visserligen Lutfisk men tillagad med tomat och oliver. Dessutom skaldjursrisotto, fyllda små bläckfiskar, scampi, ugnsstekt fisk mm.mm.

Ingen Jultomte som kom med klappar och definitivt inga mer eller mindre tokiga julklappsrim. En tradition som vår familj håller hårt på.. Jag måste erkänna att jag saknade vårt svenska julfirande, jag saknade julskinkan, rödbetssalladen, sillen och de honungsmarinerade spjällen och jag saknade mina barn!! Men jag visste ju att vi till Trettondagshelgen skulle träffas i London och tillsammans fira Jul och 30- årig bröllopsdag.

För några år sedan ( 2001) blev jag sjukpensionär efter att ha �gått i väggen�. De tog flera år att komma ur min utbrändhet och tillbaka till livet – men det fick bli ett helt annat liv.. Sviterna finns kvar som låg stresstolerans, och en diagnos på fibromyalgi att lära sig leva med. Jag som alltid varit i farten och älskat att arbeta och uppnå mina uppställda mål – fick vänja mig vid att ta det lugnt, att ta hand om mig själv och att känna efter och lyda kroppens signaler.. Jag fick lära mig att se och uppskatta det �lilla� i tillvaron, de vardagliga små händelserna och tingen som omger oss. Värdet vi har i familj och goda vänner. Att det är människorna som omger oss, inte vad vi har åstadkommit, som en dag betyder mest.

När jag blev sjukpensionär uppfylldes på sitt sätt ett annat av mina uppsatta mål, att en dag skaffa ett eget hus och flytta ner till Italien. En dröm jag burit med mig genom så gott som hela livet. Nu sitter jag här i min Villa Leone och har firat min 60 årsdag.
Visioner är drömmar på �G� - och jag har alltid varit en god visionär och drömmare.

Det känns fortfarande lite overkligt. Är det verkligen sant ? Frågar jag mig fortfarande efter ett antal år som mer och mindre fast bosatt härnere. Är det verkligen sant? När man levt med en dröm så pass länge, är det svårt att tro att det nu är �på riktigt�. Men nu har jag t.o.m ett italiensk ID kort som säger att jag är bosatt på Viale dei Pini 18 i Statte, att jag är italiensk medborgare och…. Hushållsarbetande !!!

Casalinga.. Detta sista till min stora förtrytelse… för är det nÃ¥got jag INTE identifierar mig med sÃ¥ är det nog detta… mycket har jag sysslat med i mitt liv, men nÃ¥gon bra hushÃ¥llerska har jag aldrig varit, och är det fortfarande inte. Har alltid haft en titel, ett yrke som jag varit stolt över, även om jag inte direkt framhÃ¥llit densamma. Kunde ha accepterat titeln pensionär….vilket ju är sant. Men Casalinga !!! Vad som retar mig mest, som en fd feminist och kvinnokämpe, är att männen här i Italien, pensionärer eller ej alltid har kvar sin titel pÃ¥ ID korten. Inte blir de hemmamän …. Och att man här där det nu är sÃ¥ viktigt med titlat och utbildningsnivÃ¥ i alla sammanhang, bara plockar bort den pÃ¥ vissa.. Men när det skall förnyas skall jag allt ifrÃ¥gasätta detta.

Rätt skall vara rätt !
Rödstrumpan i mig har ännu ej gått i pension.

För ett antal år sedan föll jag handlöst ner i ett mörkt hål, i vart fall var det så det kändes. Jag hamnade i total tomhet och maktlöshet.

Efter att alltför länge vägrat lyssna på kroppens signaler sa den � STOPP�.
Jag hade drabbats av den moderna tidens mest omdiskuterade fenomen UTBRÄNDHET.

Då gick det för första gången upp för mig att livet är inget vi kan ta för givet, vi har inga som helst garantier för morgondagen och att det gäller att ta tillvara den tid vi har. Paradoxalt ledde detta mig, när väl apatin och maktlösheten lagt sig, till en förnyad och kraftfull lust att leva.

Under sjukdomstiden kände jag ett stort behov av att gå igenom mitt liv och förstå. Minnas heter på engelska � re – member� och det betyder bokstavligen att få ihop delarna.

Jag hade kraschlandat och behövde få ordning på mitt inre kaos, behövde skapa mig en ny självbild och skapa mig ett nytt liv. Men först måste jag hitta tillbaka till � mig själv�, mitt verkliga jag.

Att skriva och teckna/illustrera blev en oväntad och ovärderlig hjälp för mig att komma igenom denna svåra period och att till och med ta ett rejält steg framåt. Det har hjälpt mig att förstå och försonas med mig själv och min historia.

Jag tror att skrivprocessen har en egen läkande kraft. Att klä sina erfarenheter, sitt liv i ord kan vara en teraupeutisk process som ökar självinsikt och självförtroende. Genom att få ordning i röran, aktualisera och sätta ord på tankar och upplevelser får man ett bättre perspektiv och en möjlighet att uppdatera sin självbild.

�Man måste älska sig själv, för att kunna älska andra.�