Kärlek vad är det ?
Kärleken är det yttersta svaret
På den yttersta mänskliga frågan
(Archibald Mac Lean)
Kärt barn har många namn, säger man. Så även kärleken. Många är de definitioner där man försökt fånga kärlekens väsen.. Många är de olika språk och kulturers benämning på denna känsla – lika många de olika kulturernas sätt att tolka och definiera detta ord, denna känsla, detta tillstånd….
Men störst av allt är kärleken… Så står det i vår Bibel – men så gott som alla andra religioner och kulturer hyllar även kärleken.
Vi kan leva utan sex
Vi kan leva utan familj
Men vi kan inte leva utan kärlek
Det finns många olika sorters kärlek. Sex och kärlek är inte samma sak och hänger inte ens automatiskt ihop. Det finns kärlek utan sex och sex utan kärlek – ändå i vår västerländska kultur förväxlar vi alltför ofta dessa begrepp.
Kallifatides som brottades med ett nytt språks nyanser skriver i sin bok ; Ett nytt land utanför mitt fönster:
“Jag skriver Eros eftersom jag alltid haft en känsla av att det vackra svenska ordet Kärleken är nÃ¥got annat, närmare besläktat med det som pÃ¥ grekiska heter Agape och som mer liknar en äkta vänskap än den människoätande gud som fÃ¥r vÃ¥ra blodceller att flyga likt yra maskrosbollar.
Att lära sig de nya orden är en sak, att lära sig deras betydelse en annan. På samma sätt fast värre var det att orientera sig i språket som känsloförmedlare. Vad är skillnaden mellan att älska någon och att tycka om någon ? Min första tanke var att det går utmärkt att älska någon utan att tycka om vederbörande. Självfallet går det bra att tycka om en människa utan att älska henne. Jag började ana finurligheten i denna distinktion, men tappade bort den då jag hörde folk säga att de älskade nyupptagen potatis. Hur kan man älska en potatis, hur nyupptagen den än må vara? Fanns det inte mera tyngd än så i detta ödesdigra ord ?
Förvirringen blev inte mindre när jag upptäckte att också parningen kallades att älska. Detta öppnade vägen för fraser som � i går älskade jag med en kvinna utan att älska henne � eller � vi älskar varandra, men vi älskar inte � eller � vi älskar som besatta, men vi älskar inte varandra� Inte bara kaka på kaka utan också potatismos på kaka. Att välja betydelse på det sättet blir att välja liv.
Det är därför det är så svårt att uttrycka känslor i ett nytt språk….�
“Kärlek är att vilja nÃ¥gons personliga utveckling” var en slogan vi hade pÃ¥ TBV och för vilken jag kände väldigt starkt. I mitt dagliga arbete fick min kärlek till andra människor sitt utlopp – jag kunde hjälpa dem attt utvecklas : I sitt yrke, men framförallt som medmänniska, som enskild individ.
Nyligen läste jag en liknande definition på kärlek av den franske filosofen Saint – Expery
� Kanske kärlek är det som händer när jag mjukt leder dig tillbak till dig själv. Inte till den jag vill att du skall vara, utan till den du verkligen är. � Visst är det vackert ?
När jag frågade en mycket speciell vän om hon funderat på varför hon trivdes så bra med mig, vad det var som fick henne att söka mitt sällskap: � Du får mig att vara JAG – jag vågar göra saker, säga saker, vara mig själv …..jag känner mig hel och lycklig tillsammans med dig.
Jag tror att nu börjar människor fundera på det vi kallar kärlek, och de gör det utan förutfattade meningar. Vad som saknas i dag är känsla, livsglädje, spontanitet. Visst är det det som kallas KÄRLEK ?
Först och främst tror jag att det kanske viktigaste är att den älskande människan älskar sig själv. Nu tänker nog någon – och vad menar hon nu med det då ? Jag talar nu inte om någon Ego – tripp. Jag talar inte om att stå framför en spegeln och säga � Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem vackrast i världen är. Så rätt du har spegel där � Jag menar någon som älskar sig själv därför att han eller hon inser att man bara kan dela med sig av det man har, och då är det mig förbaske mig också bäst att se till att få någonting också. Och det mest underbara med att dela med sig av det man har är att hur mycket man än delar med sig, har man ändå lika mycket kvar. Men det gäller att börja med sig själv.
Vi tror att för att bli vuxna måste vi bli oberoende och inte ha behov av någon annan. Och det är därför som vi håller på att dö av ensamhet allihop. Så underbart att vara behövd! Så fantastiskt att kunna säga till någon � Jag behöver dig � Tyvärr händer det alltför sällan. Men de största upplevelserna för mig är när mitt liv korsar någon annans och vi två kan kommunicera och verkligen mötas !!
Filosofer och psykologer har sagt detta till oss i åratal � Du är det enda du har. Därför skall du göra dig själv till den vackraste, ömsintaste, underbaraste och mest fantastiska personen i världen. Då kommer du alltid att överleva. �
Kommer ni ihåg Medea i den grekiska tragedin, när allt är förlorat och oraklet kommer till henne och säger: � Medea, vad finns kvar ? Allt är förstört, allt är förlorat !� Hon svarar � Vad finns kvar ? JAG finns kvar � Det är en kvinna det ! Allt finns kvar. Jag finns kvar.
När vi inser betydelsen av att ha självrespekt, kärlek till sig själv – när vi inser att allting kommer inifrån. Då kan man ge till andra, då är vi en älskande människa.
Jag tror också att en älskande människa är spontan och öppen. Jag önskar att vi alla kunde vända tillbaka till vår ursprungliga spontanitet. Spontaniteten hos barnet som sa vad det tänkte och kände. Och som med lätthet uppfattade andra människors tankar och känslor. Att vi började att se varandra. Vi styrs så av vad andra människor säger åt oss att vi måste vara, att vi glömt bort vilka vi är.
Edmily Prost säger åt oss � En ung dam skrattar inte, hon fnittrar ….� men om ni vill skratta så att ni faller av stolen och hamnar på golvet, så gör det !! Det är skönt ! � Ni får inte bli arga, människor blir inte arga � Ni håller med om allting och sedan åker ni in på psyket. Varför kan vi inte bara vara oss själva, vara spontana. Men vi måste be om tillåtelse för allting – därför att vi inte litar på våra egna känslor längre.
Jag tror mycket på att röra vid människor. Spontaniteten i en kram, en klapp på axeln, en kyss på kinden eller helt enkelt fånga någons blick ett ögonblick. Här har jag lärt mig en hel del från den italienska kulturen. Här tar man inte bara varandra i hand när man hälsar utan man kramar och kysser varandra på kind, först på ena sidan, sedan på den andra…. Kramar är sköna, de känns trevliga, och om ni inte tror det försök.
Vi har blivit så alenierade att ingen tittar på oss, ingen rör vid oss, ingen känner igen oss i omgivningen. Man är den osynliga människan. Så kändes det även för mig den första tiden härnere i mitt nya hemland. Jag kände mig osynlig, jag var ingen… En mycket omtumlande känsla, van som jag var att vara �någon�; att vara igenkänd och hälsad på. Men genom att bjuda på mig själv genom att hälsa, ett leende, en blick – är det idag fler som hälsar på mig, än som jag känner igen. Man stannar och pratar, man möter min blick och det känns underbart.
Om ni vill uppleva hur alenierade vi blivit, titta när en hissdörr öppnas. Alla står där dom zombies och stirrar rfakt fram med händerna i sidan. Himlen förbjude; om du skulle komma närmare och kanske snuddda vid någon. Där står vi spända allihop, dörren öpppnas, någon går ut och någon kommer in och vänder sig genast om och stirrar rakt fram. Vem har sagt att vi måste se rakt fram ?
Jag skulle vilja ställa mig med ryggen mot dörren, titta på alla och hälsa.. Tycker om att fantisera om att hissen fastnar och man tvingas att prata, att lära känna varandra….Pröva att säga: � Hej skulle det inte vara underbart om hissen fastnade och vi kunde lära känna varandra allihop ? � Nästa våning när hissen stannar kommer garanterat alla att kliva ur när dörren öppnas. � Hon måset vara galen, hon vill lära känna oss !�
Bli människa igen och tyck om att vara människa. Vi gör galna saker – men vi är underbara. Att vara människa är fint.
Jag tror att den älskande människan måste återvända till spontaniteten. Vi måste röra vid varandra, hålla om varandra, le mot varandra, bry oss om varandra. Det kan medföra att vi når tillbaka till oss själva, att vi får gemenskap igen.
Sedan tror jag att den älskande människan är någon som inte glömt bort sina egna behov. Framförallt de viktigaste behoven av dem alla, våra inre behov ! Men vi tillbringar all vår tid med att tillfredställa våra och våra barns fysiska behov. Vi äter gott, vi bor bra, vi sköter om vår kropp och köper en massa prylar, vi egentligen inte ens behöver. Men vi glömmer de viktigaste behoven av alla. Behovet att bli sedd, ett behov att andra känner en, ett behov att bli uppmärksammad, att åstadkomma något, ett behov att glädjas, att se livets ständiga under, ett behov av att se hur underbart det är att leva…..
Men vi har glömt hur man ser på varandra. Vi ser inte varandra, vi lyssnar inte på varandra, vi rör inte vid varandra, himlen förbjude ! Inte ens vid våra barn.. Så långt har det gått !! Ens barn växer så fort att man inte ser dem. Plötsligt tittar man upp och där står en tonåring eller någon som är giftasvuxen och man har gått miste om glädjen att se in i deras ansikten. Man har varit så upptagen med att rusa omkring och göra saker att man gått miste om glädjen.
Vi lever i en kultur med människor som söker ett mål. Jag kan avslöja en nyhet för er, det är inte målet utan resan som är livet. Det är resan, livet är processen, livet är att komma dit. Vi kommer fram och vad har vi ? Folk som ser upp till oss. Vi har en Mercedes SLK. En Mercedes är en kall sängkamrat. Dörrarna och ratten är i vägen…Men vi har glömt hur det är att kommunicera, att se på varandra, att röra vid varandra, att bry sig om. Det är inte konstigt att vi håller på att dö av ensamhet.
Men alla har vi också behov av att prestera och bli erkända. Vi måste kunna göra något och det finaste av allt är glädje i arbetet. Det är verkligen synd om ni går till arbetet utan att älska det – särskilt om ni arbetar med människor. Men det är också viktigt att inte låta arbetet ta överhanden. Vi skall inte brinna så för arbetet att vi blir utbrända, något alltför vanligt i dagens samhälle.. När vi är gamla och ser tillbaka på våra liv; är det inte vad vi gjort ellert inte gjort i vårt arbete, som kommer att ha störst betydelse. Utan de människor vi verkligen mött och lärt känna!
Vi har alla behov av frihet ocksÃ¥. Thoreau säger, â€? FÃ¥glar sjunger aldrig i grottor â€?. Det gör inte vi heller. För att lära sig nÃ¥got mÃ¥ste man vara fri. Man mÃ¥ste vara fri att experimentera, att försöka, att göra misstag. Det är sÃ¥ man lär sig – även att leva. Jag har stor nytta av mina misstag. Hemligheten är att inte göra samma misstag tvÃ¥ gÃ¥nger. Men jag mÃ¥ste fÃ¥ vara fri att prova pÃ¥, att försöka. Kärlek är även att ge frihet, att lÃ¥ta vara…
Ge mig friheten att vara och att vara mig själv och att hitta glädjen i att ha behov.. Pracka inte på mig era förutfattade meningar, era � måsten � Låt mig upptäcka och övervinna mina egna.
Ett citat av Leo Rosten som i sin koncentrerade form säger allt :
“PÃ¥ nÃ¥got sätt är emellertid var och en av oss litet galen, hur diskret och hemlighetsfullt det än mÃ¥ vara…….Var och en är i grunden ensam och ropar efter att bli förstÃ¥dd; men vi kan aldrig helt och hÃ¥llet förstÃ¥ nÃ¥gon annan, och vi förblir alla delvis främlingar, till och med inför dem som älskar oss…….Det är de svaga som är grymma; ömhet kan man bara vänta sig av de starka……De som inte känner rädsla är egentligen inte modiga, ty mod är förmÃ¥gan att möta det som man kan föreställa sig i fantasin…….man förstÃ¥r människor bättre om man ser pÃ¥ dem – oavsett hur gamla eller framgÃ¥ngrika de är – som om de vore barn. Ty de flesta av oss blir aldrig mogna; vi blir bara kroppsligt större……Lyckan kommer bara när vi driver vÃ¥ra hjärnor och hjärtan till de yttersa gränserna för vÃ¥r förmÃ¥ga……Meningen med livet är att betyda nÃ¥got – att räknas, att stÃ¥ för nÃ¥gonting, att det spelar en roll att vi överhuvudtaget har levat.”
Att leva i kärlek är att leva i livet, och att leva i livet är att leva i kärlek
